Dagen då språk blev politiskt

Det här med språk, att lära sig ett annat språk. Det är inget konstigt för oss som vuxit upp i den svenska skolan. vi börjar tidigt med engelska och vi är väl ett land i världen där nästan alla kan iallafall lite engelska, såpass att en turist kan slippa plocka fram sin smartphone och klicka fram google translate. Sen har vi fått möjligheten att välja ytterligare språk såsom franska, tyska, spanska, italienska, ryska, kinesiska, jag gud vet alla språk man har möjlighet att förkovra sig i. Missade man eller saknade intresse i grundskolan och gymnasiet så finns det alltid komvux som ju t o m är kostnadsfritt, men även en uppsjö av studieförbund och studiecirklar som har språk på schemat. Hur många har inte varit på språkresa i sina ungdoms dagar?

Vår användning av främmande språk varierar såklart. Somliga har användning av sitt nya språk i arbetet, en del tar med sig språket till partyhålan på spanska kusten och en del av oss har det bara där i bakfickan som en trumf när det behövs. Som en vän skrev till mig, ”när jag blir pensionär så vill jag flytta till ett varmare land, bo i en liten by, ta ett glas vin med byborna och lära mig språket”. Bara för att kunna skapa bättre kontakt och kunna ta del av en annan kultur på en annan plats på jorden. Smälta in liksom.

När jag reser till ett annat land där jag inte kan språket, så försöker jag iallafall lära mig några hälsningsfraser och kanske en och annan maträtt och dryck. Det brukar uppskattas mycket av den inhemska befolkningen som gladeligen lär ut fler ord. De är stolta över att kunna dela med sig.

Och aldrig har väl detta varit politiskt. Förrän nu, i vår by. 

På frågan om man kan arrangera ett språkcafé för nyanlända i byalagets lokal (ej regi, total feltolkning) blev det tummen ner från majoriteten av dåvarande styrelse. Så pass mycket tumme ner att man ringde in så pass mycket folk till senaste årsmötet så att de ledamöterna som förespråkade ett språkcafé, som de själva erbjudit sig att driva, kunde avsättas. Brutalt avsättas. Ett brutalt årsmöte där språk blev politiskt.

På byalagets nya styrelses hemsida kan man läsa ”Det kändes oerhört viktigt att fasthålla byalagets opolitiska och neutrala position, och det anades, att syftet med att välja in personer med andra åsikter kunde vara att genomdriva, att en i övrigt opolitisk förening genom att ha språkcafe i egen regi skulle ”välja sida” i denna olyckliga och vattendelande situation kring flyktingar och migranter.”

I min värld så blev den nya styrelsen allt annat än opolitisk. Inte heller syns de vara stolta över att få möjlighet att lära ut vårt vackra språk till någon som vill.

Jag undrar, om frågan hade ställts utifrån att det bor en hel del danskar i vår by, om vi vill fika och prata med dem för att de ska få möjlighet att prata svenska, eller vi lära oss danska, kan vi göra det i byalagets lokal då? Eller är det skillnad på när danskar vill lära sig svenska och afghaner som vill lära sig svenska? Jag anar att det är skillnad för en del…. Jag har djupa funderingar över vad britterna tycker om att halva världen kan prata deras språk. Tycker de det är politiskt? Har vi snott deras språk kanske?

Tänk att det kan bli politiskt att hjälpa människor att lära sig ett nytt språk.

Tänk att det kan bli politiskt att fika och prata med varandra.

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s