Gästgivardagboken måndag 17 juli

En företagares dagbok med vardag och verklighet

07.30 Ni vet när man sover så där hårt så att man inte vet var man är när man vaknar. Då vill man gärna bara vända sig om och slänga mobilsignalerna som väcker en ut genom fönstret. Hunden öppnar ENA ögat och sneglar på mig. Ska hon gå upp eller ska hon vända sig om? tycks hon tänka. Hunden stänger ögat och vänder sig om. Jag får stå för uppstigningen.

09.00 När frukosten är avklarat går jag min vanliga andra matrunda. Hunden. Grannens katter. Växthuset. Där har det nog knakat under natten för jösses vad det växer. Jag måste möblera om och hänga upp flera band i taket för alla gurkor to be. Surrar med några hotellgäster under tiden. De verkar trivas bra här!

11.00 Vi har ju ett gäng med bärbuskar också så jag tar en timme och plockar in hallon, gula hallon, krusbär, svarta vinbär och några fina mörkröda jordgubbar. Funderar på en sylt med hallon, svarta vinbär och jordgubbar. Kan det bli gott? Krusbären blir en chutney med sting iallafall.

 

14.00 Sylt och chutney kokad och burkad. Kvällspersonal i köket anländer och vi planerar för kvällen. Jag måste komplettera mina varubeställningar, det går åt en del råvaror så här års, man behöver verkligen inte vara rädd att något blir gammalt!

Häromkvällen när jag var ute och gick med vår hund mötte jag ett par som jag kände igen från hotellet, en av kvällarna då vi hade sjukt mycket att göra och en hundpromenad är en lisa för själen. Jag träffar ju inte alla som bor här eftersom jag mest står i köket, det händer att jag är ute i matsalen och presenterar mat, hämtar dricka osv. Jag vet att jag hade stött på paret i matsalen och de hade berömt maten, vilket jag tackade så mycket för. Alltid härligt att gäster är nöjda. Men så mötte jag dem på promenaden och de hade en liten hund med sig. Vi tillåter inte hundar på hotellet så jag frågade lite försiktig.
– Bor inte ni på hotellet? Tänkte eftersom ni har hund med er.
– Jo, men vi fick tillåtelse när vi checkade in.
– Aha, dåså, svarade jag.

När jag senare frågade Johan så visade  det sig att de anlände sent och då kunde inte Johan skicka iväg paret så han gjorde ett undantag. Men glömde i all stress att berätta för mig. Men mitt möte under promenaden med paret var egentligen de enda meningar som utbyttes mellan oss under deras 2-dagarsvistelse, förutom att jag tackade för berömmet. Deras recension på bokningssajten lyder ”Frun i värdparet,väldigt dryg och otrevlig! Mannen väldigt trevlig.” Så nu känner jag mig som i Black Mirror där allt man gör, hur man säger, om man ler eller inte ska betygsättas. Är inte den utveckligen ganska läskig? Jag blev i iallafall väldigt ledsen, jag tar det personligt. Vi gör verkligen allt vi förmår för att våra gäster ska trivas, sen kanske vi inte når alla till 100%.

På FB kom ett minne från några år tidigare som är lite kul. 🙂
Gästen som precis har checkat in:
– Kan ni ta den här soppåsen?
– Ja, visst ok. Vi lägger den i vår soptunna.
– Men det är gammal mat i som jag haft i bilen, så ni kan ju sopsortera först!

Dagens fundering: På måndagskvällen går jag och lägger mig med en mycket nedstämd känsla. Ska alla människor vara exakt lika för att vi går omkring och betygsätter varandra? Det är som sagt väldigt enkelt att skriva på internet.

Tack för idag, dag 22 av 56 i detta arbetspass.

Annonser

Att driva företag med vinst är tryggare än med förlust

Reepalus vinstutredning stormas för närvarande av remissvar enligt SVD 7 feb från oroliga och förbannade företagare i landet. Jag förstår varför. Reepalus välfärdsutredning är ett hån mot företagsamhetens drivkrafter, mot de som satsar sina timmar, sitt kapital, sin kompetens och bygger upp något som vi alla behöver. Välfärd.

Utredningen anser att dessa människor hellre ska driva sina företag med förlust eller rent av försvinna från jordens yta med sitt företag. För det blir resultatet.

Hur är det då att driva ett företag med förlust? Det vet jag.

För 14 år sedan blev jag och min man ägare av vår gästgivaregård, vi var absolut inte nya i företagarvärlden då vi var resebyråägare sen många år tillbaka. Men vi var nya i hotell- och restaurangbranschen, och även nya på att äga en så stor fastighet. Naturligtvis var tanken att verksamheten skulle gå som på räls från dag ett, det är man ju liksom för mycket entreprenör, eller kanske idiot, för att tro något annat. Men det handlar om viljan, önskan och tron på det man gör, annars skulle man inte starta en verksamhet. Nu är ju inte verkligheten helt enligt dessa parametrar alltid och vårt företag gick med brakförlust de första åren.

Att se siffrorna i fel färg på sista raden är oerhört påfrestande, magontet finns hela tiden, nätterna störs av oroliga mardrömmar och ångest. Hur ska vi lösa våra skulder? Hur ska vi betala löner och arbetsgivaravgifter? Hur ska vi själva klara oss? Många jobbiga frågor som måste få ett snabbt svar. Banken drar åt svångremmen och blir försiktiga, leverantörerna drar öronen åt sig och blir försiktiga, personalen blir ängslig och även kunder kan försvinna då ett företag som går med förlust anses oseriöst. De här åren var de värsta i mitt liv. Jag tror egentligen inte att det är möjligt att göra de arbetsinsatserna som vi, jag och maken, gjorde under de här åren för att rädda verksamheten. Vi, ägarna, är ju den allra, allra billigaste arbetskraften och med underskott på sista raden så är minskade lönekostnader det snabbaste sättet att minska detta underskott.

Det innebär färre arbetstillfällen för andra. Färre jobb.

Det tog oss flera år att vända trenden och första året som vi faktiskt visade vinst, då var känslan av stolthet övermäktig. Vi hade vänt, vi skulle klara detta och nu var det bara att köra framåt och uppåt om än massor med arbete återstod för att bygga upp en stabil verksamhet.

Idag, 14 år efter vårt inträde i branschen, så har vi ett stabilt företag, vi har med våra pengar renoverat, lagat, investerat i maskiner och behöver inte oroligt räkna varje timme personalen jobbar. Vi mår bra, vi jobbar mycket men vi jobbar oss inte sjuka. Därför att vi har vinst. Det är tryggare än förlust.

När vi nu ser en utredning om hur välfärdsföretag i Sverige ska regleras med vinsttak, som är löjligt lågt och kan lika gärna bli förlust, så är det ett hot mot dessa företag. Hur ska deras banker agera? Hur ska deras leverantörer agera? Kommer de att bli lika försiktiga som de blev mot vårt företag? Kommer antalet välfärdsföretag att minska och jobben bli färre? Ja, troligen. Men vinsttaket är även ett hot mot välfärden och dess vidare utveckling, för säg mig, hur ska den offentliga sektorn hantera alla patienter, elever och väntetider när den privata sektorn reduceras?

Varför är det fult att sträva efter ett bra resultat, få företaget att växa, investera och anställa, framför skitresultat, uppsägningar, nedläggningar eller konkurs? Vi borde i stället haft en utredning om hur offentlig verksamhet kan ta lärdom av den privata sektorn och hur de med samma peng kan göra vinst istället för den offentliga sektorns förluster som ska täckas med pengar från någon annans budget. Det är tryggare för skattkistan.

Vänd systemkollapsen till en möjlighet!

Jag möter de nästan dagligen. De som kommit till vårt land för att söka skydd, börja ett nytt liv och skapa en framtid för sig själv, sin familj och sina barn. Ett liv bortom sönderbombade hus, terror, våld och våldtäkter. De som har kommit hit efter en lång vandring genom flera länder, båtresor i gummibåtar över haven, inlåsta i läger och attackerade av vakter med tårgas och skjutvapen, utnyttjade, rånade och våldtagna. En tillvaro som vi endast sett på TV eller på bild och inte ens kan föreställa oss vad de upplevelserna betyder för resten av ens liv. Ja, det här har ni alla hört förut, och läst förut. Men det är ingen påhittad saga, det är verklighet för de som kommer så det tål att upprepas.

Och nu är de här, de är många som kommit hit. Men har de kommit för att sitta på sängkanten och håva in bidrag i flera år? Har de kommit för att suga ur vårt välfärdssytem, kräva bostäder och skola?

Jag möter många av de nyanlända nästan dagligen. Ingen av de jag har mött än så länge är nöjd med att sitta inne på ett flyktingboende och lyfta bidrag. De är naturligtvis tacksamma, det är det inget tvivel om. Men de vill så mycket mer.

Jag läser idag på Facebook om killen jag lärt känna som idag fått sitt godkännande i svenska språket från SFI. Tack och lov så har han i den kommunen han bor fått läsa på SFI från början, en stor vinst. Fem månader tog det honom att lära sig språket. 5 månader!! För att han ville, för att han var motiverad, för att han precis som många andra inser att utan språket så blir han sittande. Han vill helst fortsätta studera på gymnasiet och sen läsa medicin. Men han får inte gå gymnasiet för han är nitton år. 

Jag träffar de två papporna från Syrien som varit här drygt ett år. De kan inte så bra svenska för de har precis fått sitt PUT och först nu får de börja lära sig språket. Såna är reglerna i den kommun de bor i. Det tar tid allting tycker de, först vänta på tillstånd eller avslag, SEN lära sig svenska på SFI, sen söka jobb för att spara pengar så att deras barn och fru kan komma hit. Familjerna sitter fast i flyktingläger i Libanon och Turkiet och har suttit fast där i drygt ett år. De kommer bli kvar där säkert ett år till innan de får möjlighet att komma hit. De två papporna är kläddesigners och hade egen fabrik i Syrien. Deras fabriker finns inte kvar. Men deras kompetens och erfarenhet finns kvar. Ingen har ännu frågat efter den.

Jag träffar ungdomarna från Afghanistan som vill ha ett sommarjobb. Vi erbjöd de en dag  i veckan att jobba i trädgården, klippa gräs, kratta, rensa ogräs osv. Det ville de gärna. Men efter flera månaders fram och tillbaka så inser vi att det är stort systemfel. Killarna har inget ID, de äger inget. Då får de inte AT-UND (tillstånd att jobba under asyltiden). De har efter snart 8 månader i Sverige inte fått sitt LMA-kort heller, deras asylutredning är inte påbörjad. Detta och avsaknad av ID-handling sätter stopp för sommarjobb där de kan tjäna sina pengar istället för att få den dagpeng de nu får.

Jag träffar pappan med sin lilla dotter som är 8 år. De kom till Sverige i dec 2014. De har bott på flyktingförläggning hela tiden och inte gjort någonting. Jo, flickan har fått gå i skolan och har lärt sig lite svenska. Men pappan har väntat, och väntat och nu när hans PUT kommit så kan han hoppas på att få hit sin älskade fru och mamma till flickan som de inte träffat på över 20 månader. I mars 2017 tror de att hon kommer. Undrar om flickan känner igen sin mamma som idag finns kvar i Syrien? 

Det finns så mycket hat och misstänksamhet mot dessa människor som visar sån tacksamhet och vilja att skapa ett liv på egna ben i sitt nya land. De vill inget hellre, men våra fyrkantiga system sätter stopp för deras vilja. Istället försätter systemet dessa människor i en hopplös väntan på besked, hopplösa trösklar som är omöjliga att överträda och ett förbannat bidragsberoende som kostar enorma pengar. DET är systemkollaps i stora mått. Våra system måste snarast förändras så att vi tar tillvara den vilja, kunskap, energi och entreprenörskap som dessa människor bär med sig, innan de tappar allt. Mina exempel ovan är ju bara några av alla hundra tusen som finns.

Nuvarande system skapar en del av det hat och den misstänksamhet som gror då man ställer grupper mot varandra och ser enbart problem, när man bara pratar om att ”få folk i arbete” men systemen inte blir upplåsta och politiker och myndigheter inte ser möjligheterna.

  • Låt asylsökande få jobba och slippa vara bidragstagare.
  • Låt asylsökande få lära sig språket på en gång, det skapar snabbare integration.
  • Korta asylhanteringstiden så den blir human.
  • Inventera kunskap och kompetens vid ankomst till Sverige och påskynda ett valideringssystem för de flesta yrken.

Förutom systemförändringar så är behovet av bättre förutsättningar för företagen att anställa fler en stor nödvändighet. Den som inte inser att vad plånboken på ett företag kan erbjuda är det som styr antalet anställda behöver tänka om. Nu står ett helt näringsliv, där vi i många branscher saknar kompetent personal, och är beredda att göra en insats. Så låt oss då! Lyssna på näringslivet och skapa bättre förutsättningar för fler jobb. Inom en snar framtid så kommer vård, skola och omsorg i Sverige att ha stora behov av arbetskraft. Men så, sätt igång och inventera och validera nu. Inte om ett eller två år. Nu! Det som man kallar systemkollaps kan man med rätta verktygen vända till möjligheter för hela landet, en idé är att använda sig av de  entreprenöriella popcornhjärnorna som man kan finna inom företagsvärlden.

Där ser man möjligheter i stället för problem. Alla skulle vinna på det.

Dagen då språk blev politiskt

Det här med språk, att lära sig ett annat språk. Det är inget konstigt för oss som vuxit upp i den svenska skolan. vi börjar tidigt med engelska och vi är väl ett land i världen där nästan alla kan iallafall lite engelska, såpass att en turist kan slippa plocka fram sin smartphone och klicka fram google translate. Sen har vi fått möjligheten att välja ytterligare språk såsom franska, tyska, spanska, italienska, ryska, kinesiska, jag gud vet alla språk man har möjlighet att förkovra sig i. Missade man eller saknade intresse i grundskolan och gymnasiet så finns det alltid komvux som ju t o m är kostnadsfritt, men även en uppsjö av studieförbund och studiecirklar som har språk på schemat. Hur många har inte varit på språkresa i sina ungdoms dagar?

Vår användning av främmande språk varierar såklart. Somliga har användning av sitt nya språk i arbetet, en del tar med sig språket till partyhålan på spanska kusten och en del av oss har det bara där i bakfickan som en trumf när det behövs. Som en vän skrev till mig, ”när jag blir pensionär så vill jag flytta till ett varmare land, bo i en liten by, ta ett glas vin med byborna och lära mig språket”. Bara för att kunna skapa bättre kontakt och kunna ta del av en annan kultur på en annan plats på jorden. Smälta in liksom.

När jag reser till ett annat land där jag inte kan språket, så försöker jag iallafall lära mig några hälsningsfraser och kanske en och annan maträtt och dryck. Det brukar uppskattas mycket av den inhemska befolkningen som gladeligen lär ut fler ord. De är stolta över att kunna dela med sig.

Och aldrig har väl detta varit politiskt. Förrän nu, i vår by. 

På frågan om man kan arrangera ett språkcafé för nyanlända i byalagets lokal (ej regi, total feltolkning) blev det tummen ner från majoriteten av dåvarande styrelse. Så pass mycket tumme ner att man ringde in så pass mycket folk till senaste årsmötet så att de ledamöterna som förespråkade ett språkcafé, som de själva erbjudit sig att driva, kunde avsättas. Brutalt avsättas. Ett brutalt årsmöte där språk blev politiskt.

På byalagets nya styrelses hemsida kan man läsa ”Det kändes oerhört viktigt att fasthålla byalagets opolitiska och neutrala position, och det anades, att syftet med att välja in personer med andra åsikter kunde vara att genomdriva, att en i övrigt opolitisk förening genom att ha språkcafe i egen regi skulle ”välja sida” i denna olyckliga och vattendelande situation kring flyktingar och migranter.”

I min värld så blev den nya styrelsen allt annat än opolitisk. Inte heller syns de vara stolta över att få möjlighet att lära ut vårt vackra språk till någon som vill.

Jag undrar, om frågan hade ställts utifrån att det bor en hel del danskar i vår by, om vi vill fika och prata med dem för att de ska få möjlighet att prata svenska, eller vi lära oss danska, kan vi göra det i byalagets lokal då? Eller är det skillnad på när danskar vill lära sig svenska och afghaner som vill lära sig svenska? Jag anar att det är skillnad för en del…. Jag har djupa funderingar över vad britterna tycker om att halva världen kan prata deras språk. Tycker de det är politiskt? Har vi snott deras språk kanske?

Tänk att det kan bli politiskt att hjälpa människor att lära sig ett nytt språk.

Tänk att det kan bli politiskt att fika och prata med varandra.

 

Det hade kunnat vara just du som satt på filten utanför ICA

Utanför ICA ligger en hopvikt filt. Den är blå och rätt så sliten. Bredvid står en pappmugg med några kronor i. Just nu sitter han inte där, men sen en tid tillbaka så befinner han sig sittande där på filten, varje dag, hela dagen. Han hälsar var gång man går in i affären och var gång man går ut. Han har samma kläder var dag.

En dag när det blåste nåt otroligt så blåste en hel del saker ner från stället som står utanför affären. Det var lite badleksaker inför stundande baddager i början av sommaren. Alla gick förbi och brydde sig inte. Men han reste sig från filten och plockade upp sakerna, ställde tillbaka de i stället och nickade ursäktande till mig när jag gick förbi. Han verkar varken elak eller arg på något sätt.

På 80-talet reste jag väldigt mycket både till Asien, USA och södra Europa och inslaget av tiggare fanns i större och mindre mängd överallt. Framförallt i New York där satt män, kvinnor och barn i alla åldrar och nationaliteter, i var och varannan gathörna. Det var en fattigdom som bara fanns där liksom, det var en vardag för de som tiggde och alla invånare i staden. Som turist så kändes det ovant och det väckte en känsla av hjälplöshet. Men jag såg aldrig någon sparka på tiggarna, eller spotta, än mindre kasta brandfacklor eller bomber på dem. Däremot såg jag en enorm hjälpsamhet i form av soppkök och välgörenhetsinsamligar. Och en och annan som la en slant i koppen som stod bredvid.

Han, på filten utanför ICA, är en sk EU-migrant, eller tiggare som han också kallas. Han är ett nytillkommet vardagsinslag på vår lilla ort med drygt 1100 invånare. Han väcker något, en känsla som är svår att sätta ord på, men visst handlar det om att vi får se fattigdom så påtagligt nära. Vi är inte vana vid det, vi vet inte riktigt hur vi ska hantera det. Jag struntar egentligen i om han är rom eller inte, om han är offer för organiserat tiggeri eller inte, om han tagit sig hit på egen hand eller i grupp med andra. Men jag kan inte strunta i det faktum att det är en människa, av kött och blod, som är oerhört fattig och söker få en möjlighet att överleva. Om han kan leva på de få kronor som ligger i muggen vill säga.

Jag har gett honom några kronor ibland. Jag är en nyfiken person och skulle egentligen vilja veta lite mer om honom. Vem är han? Var kommer han ifrån? Har han en familj någonstans? Varför har han sökt sig till vår lilla ort? Har han haft något jobb i sitt hemland?

Jag har inte frågat. Varför vet jag inte, men kanske jag är rädd för att svaren ska bekymra mig ännu mer än ovissheten om varför han faktiskt sitter där, varje dag. Men frågar du inte får du inga svar.

Så här ser det ut i många städer och orter i Sverige idag, vi konfronteras med en fattigdom som vi inte känner igen. Många hanterar det med ilska, aggression och ignorans samtidigt som många försöker hjälpa. Vi kan inte förbjuda fattiga att be om hjälp, vi kan inte göra skillnad på fattiga romer eller fattiga icke-romer. Vi lever i en tid när främlingsfientligheten växer sig starkare, inte bara här hemma i Sverige utan på många andra håll i världen. Vi hör dagligen att ”inget parti tar tag i integrationen och migrationen, förutom DET partiet då”, vi kan inte ”låta det svämma över med invandrare”, vi kan inte ”släppa in flera miljoner om året”, ”släng ut tiggarna”. Det finns partier som tar i frågan, Centerpartiet gör det, kolla filmen med Johanna Jönsson eller länken på Centerpartiets hemsida. Kanske det inte är ditt sätt att lösa denna utmaning, men nu kan du åtminstone ta diskussionen och inte påstå att ingen annan gör något! Det finns problem vi måste lösa, men inte genom att stänga gränserna. Sluta ducka och vänta på att ”någon annan ska”!

Jag är inte så lite rädd för de främlingsfientliga krafter som växer i samhället, de syns och hörs inte minst på de sociala medierna. En obehaglig utveckling, en utveckling som även vår historia kan vittna om, men som många har glömt. När 50 miljoner människor är på flykt undan krig och förtryck, när människor söker sig till andra länder än sina hemländer för att de inte är välkomna p g a sitt ursprung – HUR kan man stå och önska att gränsen stängs då och människor kastas ut ur landet?

Det hade kunnat vara ditt barn som du skickade på en båt över medelhavet. Det hade kunna vara din mamma som blev våldtagen och torterad. Det hade kunnat vara just du som satt på filten utanför ICA.

Otrygga företag kan inte skapa högre sysselsättning

Fredagen den 26 juni går vi in i bubblan, arbetsbubblan. Vi kommer ut någon gång i slutet på augusti, bleka, trötta och förhoppningsvis nöjda efter en bra säsong. Ett 60-dagarspass med 15-timmarsdagar, något som är vardag för en småföretagare. Säsong 13 som ägare av en 300-årig gästgivaregård har verkligen varit en berg- och dalbana, inte minst när det gäller vilka förutsättningar man ska förhålla sig till. Det gäller att upprätthålla sin envisa entreprenörsanda och vara uppfinnare på sin egen gård.

Vi är på väg in i en avtalsrörelse och redan nu skallar kraven på att de otrygga anställningarna ska bort, taket på A-kassan ska höjas, och skatterna på jobb och företag når en nivå som är förödande. Naturligtvis vill ingen leva i otrygghet, vi vill alla kunna ha någon slags ekonomisk täckning för våra utgifter även då vi inte har jobbinkomst, men alla reformer man skallar om handlar om de anställda i vårt samhälle, det är så allting är uppbyggt en gång i tiden, och så fortsätter det.

En tillvaro som småföretagare innebär inte sällan att jobba för två, eller fler då man ofta får kliva in och göra jobbet själv när någon blir sjuk. Om du själv blir långvarigt sjuk och behöver ta det lugnt får du väga detta mot både privat inkomstbortfall som företagets verksamhet. Vikarie för dina många arbetstimmar till marknadsmässig lön är inte att tänka på. Då småföretagaren ofta har en lön som ligger långt under de anställdas kollektivavtal så blir även sjukpenningen därefter samtidigt som verksamheten riskerar att tappa farten. En enorm otrygghet.

I min bransch, hotell- och restaurangbranschen jobbar vi med säsonger. Inte minst alla vi som driver verksamhet på landsbygden. En högsäsong då vi ska tjäna ihop pengar för att överleva lågsäsong.Att som företagare bli sjuk under högsäsong kan verkligen vara förödande för verksamheten. Kniven på strupen med andra ord för det är ju inte så att du som småföretagare kan stämpla de dagar som företaget inte har några inkomster, vilket är grunden för att företaget ska betala ut lön. Nu skallar ropen om att visstidsanställningar ska bort, det är otryggt. Ja, kanske det, men nödvändigt för att vår bransch överhuvudtaget ska finnas. Som småföretagare i vår bransch bestäms ditt liv och din verksamhet utifrån så många yttre faktorer såsom väder, valutor, konjunkturer, turistströmmar och inte minst skatter, avgifter och tillstånd. Det svänger, kraftigt, från månad till månad, från vecka till vecka, från den ena dagen till den andra. Då är det nödvändigt att också ha en flexibel personalstab. För det är väl inte så att alla ni som har semester i juli vill byta till januari, eller ni som äter lunch kl 12 vill äta kl 15 för att vi skulle få ett jämt flöde av gäster hela året dygnet runt? Nej, ni vill ha er trygghet.

Som småföretagare med en hotell- och restaurangrörelse så känner du av varje svängning i omsättning men det är inte det som räknas egentligen utan det är bara ett mått. Ett annat ännu viktigare mått är vad siffran längst ned säger efter att kostnaderna dragits av. Den sk vinsten eller förlusten. Politikers dribblande med momsen, arbetsgivaravgifter, bolagskatter, tillståndsavgifter, energiskatter ger direkta effekter både till viljan, modet och inte minst möjligheten att skapa tillväxt och jobb. Svängningar och otrygghet som detta skapar skulle ingen anställd i vårt land acceptera, men när det drabbar småföretagen så skiter man fullständigt i det från regeringens håll. Vi är inte viktiga. Att hävda att det är fel på affärsidén, som många vänsteranhängare hävdar när en småföretagare har synpunkter på den jobbdödande politiken, är tunna argument då i sådana fall större delen av restaurangbranschen, handeln och inte minst samtliga landsbygdsföretagare skulle drivas med felaktig affärsidé. Men så är ju inte naturligtvis inte fallet, företagarna är inget kollektiv med samma förutsättningar utan istället envisa entreprenörer som vill förverkliga idéer, skapa tillväxt och jobb till sig själv och till andra. Se det istället.

Regeringens vilja att stänga ute småföretagen är synnerligen uppenbar inte minst när det gäller upphandlingsprocesser. På flera ställen kräver man nu kollektivavtal för att få delta i en upphandling. Många småföretag har inte det då det kan röra sig om familjeföretag. De blir alltså utestängda även om man skulle tänka sig att flera småföretag går ihop om en upphandling. Senaste nytt är att man ska anställa en långtidsarbetslös eller erbjuda praktik. En restaurang som vill vara med i en upphandling faller då direkt eftersom det inte är tillåtet att ha praktikanter under vissa förutbestämda tider som facket bestämt. Hur får vi ihop det här då? Och bara för att man upphandlar betyder väl inte att man behöver mer personal? Och vart tog företagets rätt att bestämma vem man vill anställa och med vilken kompetens vägen? Några exempel på okunskap som skapar både omöjliga förutsättningar och stor otrygghet hos småföretagaren.

Jag har ställt frågorna till flera av regeringens och socialdemokraternas politiker på twitter. men de svarar ALDRIG när man kommer till frågan om hur deras politik främjar småföretagens tillväxt och jobbskapande. ALDRIG ett svar på den frågan. Det måste ju betyda att regeringen anser att 4 av 5 jobb är totalt oviktiga i vårt land och bättre är att gömma arbetslösheten i statliga åtgärder än att skapa förutsättningar för småföretagen att skapa fler jobb och öka sysselsättningen.

Politiker i Sveriges regering, våga släppa kontorssolen och debattpodiet och ta möjligheten i kragen för att ta er ut i verkligheten bland småföretagarna under era semestrar för så länge ni inte förstår vad som skapar jobb i ett småföretag så kommer ni att fortsätta fatta förödande beslut för jobben och tillväxten. Så länge som politikens beslut enbart handlar om anställda, industri och ams-åtgärder så kommer inte sysselsättningen i Sverige att öka! Så länge som företagaren och dess verksamhet svävar i otrygghet med ständigt nya förödande beslut så kan ingen planera för tillväxt och jobb, det gynnar ingen.

Vi småföretagare är för snälla

Det börjar bli rutin att till frukostkaffet kolla vilka pudlar eller löftessvek som regeringen laddar medierna med var och varannan dag. Det är inte utan oro jag läser. Att idag vara småföretagare i Sverige känns oroligt då vi ständigt får nya vägvisare att anpassa oss till. Vi ska ta oss från ruta ett till två och vägen dit kan variera kraftigt och likaså kostnaden. Det blir omöjligt att planera för längre perioder. Småföretagaren är också en människa, ofta med familj, boende och räkningar som också ska betalas. Och vi sväljer och kör vidare, jobbar mer och tjänar mindre.

Vi småföretagare förutsätts att alltid kunna anpassa oss till alla de förändringar som regeringen häver ur sig. Det är höjda arbetsgivaravgifter för unga, sänkt ROT-avdrag, sänkt RUT-avdrag, och i senaste sveket flaggas för att sjuklöneansvaret inte ska minska, det kan tänkas öka. Vi ska inte glömma regeringens önskan om att att göra det omöjligt för privata skolor och välfärdsföretag att existera. Förutsättningar förändras, kostnader och risker ökar för småföretagen. Men vi kämpar på och kör vidare, jobbar mer och tjänar mindre. Företagsklimatet i Sverige kan bli bättre, men med ständiga löften om högre skatter, avgifter och ansvar och avsaknad av dialog med småföretagaren från regeringens sida så är vägen dit lång. Just nu känns den krokigare och mer avlägsen än på mycket länge.

Regeringen har inte förstått att småföretagaren satsar en större del av sitt liv, sin kunskap och kapital på sitt företag för att skapa lönsamhet och ett växande företag. Man har också missat att ett gott företagsklimat inte skapas av att negligera företagarens kunskap och erfarenhet. Man har helt enkelt inte förstått att ett gott företagsklimat med lönsamma företag är det som gör att arbetsförmedlingen får färre människor att sätta i åtgärdsprogram. Vi är många som kämpar.

Det finns i dag över 1 miljon småföretag med färre än 49 anställda och under april 2015 var 465 800 personer i Sverige företagare. Det är dumt att negligera dessa siffror.

Men regeringens ideologi genomsyras så oerhört tydligt av att småföretagaren är ohyra som ska bekämpas och det gör man bäst genom att skatta ihjäl dess företag, snabbt och effektivt ska förändringarna genomföras, i en sådan takt att företagaren inte fixar omställningen. Hur många småföretagare orkar kämpa vidare med ständigt nya försämrade förutsättningar där planer längre än 3 månader framåt får omvärderas p g a politiska beslut? Hur länge ska vi lyssna till en regering som förfasar sig över det höga antalet arbetslösa, men som gör allt för att motarbeta företagarens förmåga och mod att anställa? Antalet arbetslösa kan givetvis också bli färre på andra sätt än att jobb skapas, de kan bli färre om man ljuger om statistiken, om man utesluter tillräckligt många kategorier ur statistiken så kan arbetslösheten bli noll.

Småföretagaren är för snäll, vi måste sluta svälja alla förändringar från politiker som motarbetar oss och. Det är vi som satsat våra pengar, tid och kunskap i företagen som skapar jobben. Det är vi som står för risker, det är vi som jobbar 24-7 och det är vi som får hjulen att snurra.

Vi kan inte låta en socialistisk regering rasera allt detta för en ideologi som drömmer om ett Sverige där staten och facket äger allt. Hade jag kunnat skulle jag packa företaget och emigrerat. Jag tror dessvärre inte att jag är ensam om att ha tänkt tanken det senaste halvåret.