Det här kommer Jonas Sjöstedt inte att tala om

I mitt FB-flöde får jag länkat en artikel i ETC som handlar om vad Annie Lööf inte kommer att ta upp i sitt tal. Artikeln gör mig förbannad då den enbart tar upp saker som att anställda i vår bransch inte får gå på toa p g a tidsbrist, att arbetsgivare talar illa om sin sjukskrivna personal, att arbetsplatser utnyttjar personal som skickas från arbetsförmedlingen. Skribenten har uppenbarligen också befunnits sig i samma rum som arbetsgivare då hon återger samtal från denne till arbetsförmedlingen. Ja, detta är ju inget annat än vänsterns och fackets smutskastning av arbetsgivare, som om vi alla vore slavdrivare som inte bryr oss ett skit om vem vi har som jobbar i våra lokaler. Att som företrädare för en facklig part driva en sådan propaganda mot sina medlemmars arbetsgivare, är förvånansvärt vad det fortfarande är ok idag i Sverige. Jag ser dessa beskrivningar hela tiden från den sidan. Vi vet alla att det förekommer saker på arbetsplatser som inte alls är ok, dum vore jag väl annars att påstå att allt är guld och gröna skogar på den sidan.

Jag är dock säker på att merparten av de arbetsgivare som finns i Sverige inte känner igen sig i beskrivningen ovan avseende hantering av personal. Jag är även säker på att de flesta anställda inte heller känner igen sin arbetsgivare beskriven så som ovan.

Men anta att jag skulle skriva en artikel om anställda som inte passar tider, som inte gör sitt jobb, som sätter sig på en stol och sover på arbetstid, som stjäl från köket, som är måndagssjuka en gång i veckan, som maskar, som är elaka med kollegor. Förmodligen skulle jag behöva gå under jorden då. Men ser ni artiklar om detta? Vi vet alla att dessa anställda också finns men jag är även säker på att merparten inte fungerar så, dock så går arbetsgivarens skyldigheter långt liksom en anställds rättigheter, här finns en obalans. Merparten sköter sitt jobb, sprider glädje på jobbet, är hemma bara när man är riktigt sjuk och kan skilja på mitt och ditt och jag är säker på att de flesta arbetsgivare ser sina anställda så och behandlar de därefter.

Men är detta något som Jonas Sjöstedt kommer att tala om under sitt Almedalstal?  Eller kommer han liksom skribenten och partikollegan tala om hur vi företagare söker sinnesfrid och mer pengar i plånboken utan att ta hänsyn till de som driver vårt företag framåt, våra anställda? Kommer han också att dra alla arbetsgivare över en kant och dra skrönan om de subventioner vi arbetsgivare åtnjuter, hur vi låter folk slita för att vi ska se vinst i plånboken och nu vill vi sänka lönerna också? Eller kommer Jonas Sjöstedt att tala om att vi småföretagare som idag står för 4 av 5 jobb behöver bättre förutsättningar och lägre lönekostnader för att kunna möta de människor som behöver jobb istället för bidrag och utanförskap? Det återstår att se men jag tror mig veta vilket Jonas Sjöstedt inte kommer att tala om.

De konstruktiva förslag som Annie Lööf levererar för att möta den mängd människor om ca 1 miljon (regeringens egna siffror) som inom kort kommer att hamna i ett utanförskap förtjänar allt annat än att hånas som subventioner till företagen som företagaren stoppar i egen ficka. De förslagen förtjänar att tas på allvar eftersom det är en allvarlig situation då vi kommer att se fler människor i bidragssnurran än någonsin om vi inte tar krafttag för att fler ska jobba och få bidra till välfärden. Ett lågt bidrag kan du aldrig förhandla om, en ingångslön som är högre än bidraget kan du förhandla om och du hamnar dessutom med en fot in på arbetsmarknaden. Hur kan man håna såna förslag? Hur kan man håna en vilja att få fler i arbete och färre i bidrag?

Att slänga ägg på varandra i ett läge som detta skapar ingen framtid att önska för någon, att smutskasta företagare som dagarna i ända sliter sitt hår för att få verksamheter att hamna på rätt sida om strecket leder inte till något annat än motsättningar när vi i en tid som denna behöver mötas.

Man ropar från regeringen att näringslivet ska ta ansvar. Det gör vi, vi skapar jobben och politiken skapar förutsättningarna. Just nu är inte förutsättningarna gynnsamma, se till att ändra på det! Det tjänar vi alla på!

Men detta kommer inte Jonas Sjöstedt att tala om. Han kommer att tala från sin bubbla.

 

 

 

 

Den sk ”feministiska” regeringen motarbetar kvinnors företagande.

Den 8 mars, och åter Internationella kvinnodagen. Det är inte en dag jag firar, jag blir mest irriterad över att den behövs. Vi har i Sverige en regering som säger sig vara feministisk. Feminism handlar om att ge kvinnor samma rättigheter och möjligheter som tidigare endast varit tillskrivna män. Det handlar om politiska, ekonomiska och sociala rättigheter. De reformer och projekt som sjösattes för att bland annat främja kvinnors företagande, öka jämställdhet på arbetsmarknaden och öka förutsättningar för kvinnor att driva företag slår S-regeringen spiken i kistan på och resultatet låter inte vänta på sig.

Tillväxtverket satte på uppdrag av Alliansregeringen igång projektet Främja kvinnors företagande med syfte att skapa tillväxt, konkurrenskraft och förnyelse i svenskt näringsliv genom att fler företag drivs och utvecklas av kvinnor. Affärsutvecklingsinsatser har genomförts i vilka 13 000 företagarkvinnor har deltagit. 2000 företagare engagerade sig i projektet Ambassadörer för kvinnors företagande. Ambassadörerna verkade som förebilder då de besökte skolor, föreningar, mässor och evenemang och berättade om sitt företagande. Projektet var det största förebildsprojektet i Europa och väckte stor uppmärksamhet internationellt. 170 000 personer har träffat en ambassadör, inräknat de registrerade möten som gjorts. Kvinnors företagande har ökat med 34 procent mellan 2006 och 2012, medan mäns företagande ökat med 19 procent under samma period. Projektet Främja kvinnors företagande lades ned av den så kallade feministiska S-ledda regeringen för drygt ett år sedan.

Winnet Sverige har under 15 års tid arbetat för att öka kvinnors företagande och öka jämställdheten på arbetsmarknaden, men den så kallade feministiska regeringen har dragit in verksamhetsbidraget.

Att kvinnor i alla tider har varit i majoritet bland de som jobbat inom vård och omsorg är inget nytt. LOV och Rut är reformer som har bidragit till att kvinnor startar och driver företag inom dessa sektorer där de har kunskap och kompetens, de är alltså inte längre knutna till att vara anställda i lågstatusyrken med låg lön och endast ha en arbetsgivare att vända sig till. När företag startas i nya branscher såsom vård, skola och omsorg så skapas tillväxt och inte minst jobb. Som människa så får vi möjligheter att välja vårdgivare, hemtjänst, städtjänst i hemmet och skola, det borde vara en mänsklig rättighet. Den så kallade feministiska S-regeringen halverar rut-avdraget, man har tillsatt utredning för att hitta en möjlighet att förbjuda vinster i välfärdsföretagen och många kommuner tar bort LOV. Detta drabbar kvinnor i allra högsta grad.

På ett år har 5 000 tjänsteföretag försvunnit, många inom rut-sektorn där kvinnor både driver företag och har möjlighet att välja arbetsgivare. På ett år har kvinnors företagande minskat med hela 40 procent. Detta är ju uppenbara resultat av den så kallade feministiska S-regeringens politik då man uppenbarligen hellre ser att företag försvinner och därmed mängder av jobb, där man hellre ser att kvinnor återgår till en arbetsgivare och till lågt betalda yrken, där man hellre ser att kvinnor jobbar i gråzonen utan försäkringar, där man hellre ser att kvinnor inte alls driver företag.

För att fler kvinnor ska starta och driva företag behöver vi fler reformer som främjar tillväxt och privat företagande i nya branscher som traditionellt endast erbjudit statlig och kommunal arbetsgivare. Vi behöver enklare regler för att starta och driva företag, vi behöver förebildsprojekt för att ungdomar ska se företagande som en annan möjlighet än att söka anställning, vi behöver större tillgång till kapital och andra aktörer än traditionella banker som oftast kräver hängslen och livrem. Inte minst behöver företagen en långsiktighet för att kunna växa sig livskraftiga.

Jag skulle nog hävda att den S-ledda regeringen och kommunerna med rödgröna styren behöver läsa på om vad feminism och jämställdhet innebär, det handlar om så mycket mer än höjda löner för undersköterskor. Tänk om ni kan ägna den 8 mars till det. Då kanske ni kommer underfund med att när ni nu slår spiken i kistan för all form av främjandet av kvinnors företagande så minskar även tillväxten och jobben och därmed intäkter till vår gemensamma välfärd. Ett samband som ni liksom inte har förstått.

LO – se företagarna som har modet att skapa jobb.

LO borde städa i sina egna skåp. Istället så utför man kampanjen ”smutskasta näringslivet så mycket vi kan”. Vad Lemne har i lön påverkar inte hur mycket min kallskänk får i lön, lika lite som att Thorwaldssons lön skulle påverka min lön som småföretagare.

Vi kunde igår läsa Rebecca Uvells artikel ”LO-sluta vilseleda om VD-lönerna” där hon beskriver verkligheten utifrån ett annat perspektiv. Att majoriteten av Sveriges VD:ar tjänar mindre än den högst betalda industriarbetaren. Det säger en del om LO:s felaktiga fokus. Jag tycker det är så ledsamt, när man inte kan se fakta utan att sprida vilseledande argument.

Näringslivets VD:ar, ja, vad är det för ena figurer egentligen? Man kan om man läser LO:s rapporter tro att det är ett kollektiv av människor som alla är likadana, tjänar ofantliga summor med pengar medans deras anställda knappt klarar hyran. Jag ska berätta en annan version.

I 22 år har jag drivit företag, småföretag, oftast med anställda på olika poster, med olika villkor och med olika löner. De som för det mesta står längst ned på lönelistan, dvs de som har den lägsta lönen, ja det är jag och min man. Vi har under många år gett många ungdomar en första fot in på arbetsmarknaden med sommarjobb och säsongsjobb, de har fått lära sig ett yrke, ja även servitör och servitris är ett yrke i mina ögon, ett viktigt serviceyrke som kan utföras på samma sätt nästan var du än kommer i världen. För dagens globala ungdomar är det en fantastisk möjlighet. Är du t ex 20 år, har ingen utbildning eller erfarenhet från restaurangjobb så är ingångslönen  20 220 kr.

”Härmed avses arbete där förkunskaper inte är något krav och introduktion och utbildning normalt sker på arbetsplatsen. Någon formell utbildning är i sig inte en förutsättning för att klara arbetsuppgifterna.” Så står det i avtalet. Det innebär naturligtvis att jag som arbetsgivare har ett stort ansvar i att utbilda och introducera den nyanställde oerfarne på sin arbetsplats. Det tar tid och kostar pengar. Om du har gymnasial yrkesutbildning och 6 års yrkesvana så kan din lön hamna på 22 839 kr, lönespannet är alltså mycket snävt. Min egen lön har under mina 22 år inte överstigit någon av dessa.

”Skyll dig själv”, ”har du inte bättre lönsamhet så du inte kan ta ut eller betala ”riktiga” löner så har ditt företag inget existensberättigande” osv, osv. Det är mycket vanliga argument från bl a fackliga företrädare, socialdemokratiska politiker, vänsterpolitiker överhuvudtaget till oss småföretagare som dag efter dag jobbar dubbelskift, skapar jobb till andra, betalar löner, skatt, arbetsgivaravgifter och försäkringar och ska samtidigt skapa lönsamhet. Småföretagens lönsamhet är inte sällan beroende av vilka skatter och andra pålagor våra beslutsfattare skickar som ett brev på posten, ofta med kort varsel på förändringar. Någon långsiktighet anses kanske inte att det behövs i näringslivet. Att vi står upp och kämpar för bättre förutsättningar bemöts inte sällan från fackligt håll med ”giriga företagare som ska tjäna pengar på lågavlönade”, ”vi har massor av medlemmar som kan gå in och trascha dig och dina arbetsgivarkollegor”. Det är en skrämmande  attityd och argument som generaliserar företagsamhetens entreprenörer som ett kollektiv som utnyttjar. Men så är ju er bild av världen i stort. Att vi har kollektivavtal med organisationer med attityder som dessa är beklagligt.

Jobben tar inte slut, däremot så blir trösklarna så höga så de jobb som finns utförs av färre människor, inte sällan vi som själva driver företagen. 

Att för mig anställa en person som idag befinner sig i utanförskap, en ungdom som får sitt första jobb eller nyanländ, är inte främmande. Men då jag ska betala lön som långt överstiger min egen till en person som inte har erfarenhet, kompetens eller språket så kan väl vem som helst förstå att det blir konstigt när debatten om lägre ingångslöner bemöts med apartheidargument, ”sänk inte alla löner” och jämförelser med Sveriges mest betalda VD:ar.

Skulle inte alla tjäna på om LO lägger ner den här barnsliga debatten och tar verkligheten på allvar. Många människor behöver ett jobb, en lön framför ett utanförskap och bidrag och vi har ett land där entreprenörskap och företagare har modet att skapa jobb till andra. Se det, och sluta larva er med oväsentliga jämförelser. Jag skiter fullständigt i vad Thorwaldsson har i lön, det jag bryr mig om är att vårt företag är lönsamt, att det växer och att de som jobbar här trivs, får en lön och framförallt mer kunskap. Jag bryr mig om vilka förutsättningar som ges för detta och jag och många fler småföretagare kommer att fortsätta kämpa för den saken!

 

Den rödgröna regeringen sätter människor i asylväntrummet

Inom en snar framtid kommer industrin, vården och besöksnäringen att slåss om arbetskraften. I restaurangbranschen ser vi redan att vi saknar kompetenser, under förra säsongen ”importerades” kockar från andra länder. Vi får en allt större äldre befolkning, det betyder även att vi kommer behöva mer människor som jobbar inom vård och omsorg.

Samtidigt som detta är ett framtidsfaktum så gör vår regering allt för att förhindra att fler människor kommer in på arbetsmarknaden. Under 2015 har som bekant en mängd asylsökande kommit till Sverige. Människor. En del med utbildning, en del utan.

Att fly ett krig, terrorism, förföljelse och tortyr antar jag sätter djupa spår i en människas själ. Att fly innebär att man söker trygghet, man söker en framtid någon annanstans där man inte får huset sprängt av bensinbomber, där barnen inte säljs som sexslavar eller som kanonmat till arméer och terrororganisationer. Man söker möjlighet att bygga ett nytt liv.

Nu har rödgröna regeringens förslag om att tillfälliga uppehålls-tillstånd ska bli huvudregel och att möjligheterna till anhöriginvandring krafigt ska beskäras skickats på remiss till Lagrådet. Det uttalade syftet är att färre ska söka asyl i Sverige. Syfte kan knappast vara att människor ska integreras.

När man kommer till Sverige som asylsökande så börjar numera en ytterst oviss framtid att ta form. Tillfälliga uppehållstillstånd på 1 eller 3 år innebär en ständig väntan på beslut om ytterligare 1 års väntan eller utvisning. Ensamkommande barn som saknar familj i hemlandet kommer till exempel att beviljas ettåriga tillstånd om och om igen fram tills dess att de fyller 18. De ensamkommande barnen sätts i en skola, lär sig språket, hittar vänner och kanske, kanske de glömmer lite av det dom upplevt. Men så kommer 18-årsdagen med ovissheten inslaget i presentpapper.Barnen bedöms då vara vuxna och inte längre i behov av ett ordnat mottagande i hemlandet. De kommer heller inte garanteras att få stanna här längre då det inte längre finns en särskild humanitär grund för barn att få permanent uppehållstillstånd. Mot barnen är detta oerhört grymt.

Jamen, vem i hela friden kommer överhuvudtaget ens försöka integrera sig i det svenska samhället om en ständig prövning av uppehållstillstånd hänger över en? Vem? Säg mig vem kommer att försöka lära sig språk, utbilda sig eller ens försöka få ett jobb när en återkommande risk att skickas tillbaka till landet som torterade, fängslade, bombade och våldtog?

Och vem kommer att anställa, ge handledning och utbildning på en arbetsplats om man riskerar att bli av med sin anställde varje år? För att bygga en framtid med utbildning, jobb och företagande krävs långsiktighet, inte 1-årskontrakt.

Vi kommer att se flyktingförläggningar med stillasittande passiva asylsökande som inte har ett uns av framtidstro därför att ingen ser deras värde, deras kompetens, deras önskan om att skapa något bättre. De blev en asylsökande, ett tillfälligt uppehållstillstånd, ett papper på en myndighet i ett land någon annanstans. 

Vi missar utmärkta tillfällen att integrera människor med kompetens eller kanske enbart viljan att jobba och skapa en ny framtid, när den rödgröna regeringen väljer den här vägen. Vi skulle istället välja vägen att ge alla ett arbetstillstånd när de kommer hit, det är första förutsättningen för att finna försörjning. De behöver handledning och språk för att kunna utföra många jobb därför vore en ingångslön lägre än de nuvarande en väg att skapa förutsättningar för arbetsgivare att anställa dessa människor. Nu skriker vänstern igen! ”Sänk inte min lön.” Läs en gång till då.  Ni som nyss skrek, fundera över om det är mer värdigt att erhålla 24 kr per dag i ett asylväntrum år ut och år in, än att få möjlighet att jobba och lära sig språket? En ingångslön kan du alltid förhandla om, du kan aldrig förhandla om 24 kronorsbidraget. Det finns en annan anledning till att så snabbt som möjligt ge asylsökande lägre trösklar in på arbetsmarknaden – förslaget till lagrådet om att tillfälliga uppehållstillstånd kan omvandlas till permanenta om en person har skaffat sig försörjning.

Att industrin, vården och besöksnäringen inom en snar framtid kommer att ha stora problem med att finna personal är ingen quick-fix. Det kräver en plan. Något som den rödgröna regeringen så uppenbart har missat. Om vi inte tar tillvara alla människor med dess möjligheter och företagens behov så kommer vi att hamna i en situation där de som jobbar måste jobba mer och längre för att klara av de skatter som vi måste lägga på de bidragsberoende människorna och den enorma byråkratin detta kräver.

Att placera människor i ett asylväntrum år ut och år in är en betydligt sämre lösning än att bjuda in till jobb, företagande och integration.

 

 

Det hade kunnat vara just du som satt på filten utanför ICA

Utanför ICA ligger en hopvikt filt. Den är blå och rätt så sliten. Bredvid står en pappmugg med några kronor i. Just nu sitter han inte där, men sen en tid tillbaka så befinner han sig sittande där på filten, varje dag, hela dagen. Han hälsar var gång man går in i affären och var gång man går ut. Han har samma kläder var dag.

En dag när det blåste nåt otroligt så blåste en hel del saker ner från stället som står utanför affären. Det var lite badleksaker inför stundande baddager i början av sommaren. Alla gick förbi och brydde sig inte. Men han reste sig från filten och plockade upp sakerna, ställde tillbaka de i stället och nickade ursäktande till mig när jag gick förbi. Han verkar varken elak eller arg på något sätt.

På 80-talet reste jag väldigt mycket både till Asien, USA och södra Europa och inslaget av tiggare fanns i större och mindre mängd överallt. Framförallt i New York där satt män, kvinnor och barn i alla åldrar och nationaliteter, i var och varannan gathörna. Det var en fattigdom som bara fanns där liksom, det var en vardag för de som tiggde och alla invånare i staden. Som turist så kändes det ovant och det väckte en känsla av hjälplöshet. Men jag såg aldrig någon sparka på tiggarna, eller spotta, än mindre kasta brandfacklor eller bomber på dem. Däremot såg jag en enorm hjälpsamhet i form av soppkök och välgörenhetsinsamligar. Och en och annan som la en slant i koppen som stod bredvid.

Han, på filten utanför ICA, är en sk EU-migrant, eller tiggare som han också kallas. Han är ett nytillkommet vardagsinslag på vår lilla ort med drygt 1100 invånare. Han väcker något, en känsla som är svår att sätta ord på, men visst handlar det om att vi får se fattigdom så påtagligt nära. Vi är inte vana vid det, vi vet inte riktigt hur vi ska hantera det. Jag struntar egentligen i om han är rom eller inte, om han är offer för organiserat tiggeri eller inte, om han tagit sig hit på egen hand eller i grupp med andra. Men jag kan inte strunta i det faktum att det är en människa, av kött och blod, som är oerhört fattig och söker få en möjlighet att överleva. Om han kan leva på de få kronor som ligger i muggen vill säga.

Jag har gett honom några kronor ibland. Jag är en nyfiken person och skulle egentligen vilja veta lite mer om honom. Vem är han? Var kommer han ifrån? Har han en familj någonstans? Varför har han sökt sig till vår lilla ort? Har han haft något jobb i sitt hemland?

Jag har inte frågat. Varför vet jag inte, men kanske jag är rädd för att svaren ska bekymra mig ännu mer än ovissheten om varför han faktiskt sitter där, varje dag. Men frågar du inte får du inga svar.

Så här ser det ut i många städer och orter i Sverige idag, vi konfronteras med en fattigdom som vi inte känner igen. Många hanterar det med ilska, aggression och ignorans samtidigt som många försöker hjälpa. Vi kan inte förbjuda fattiga att be om hjälp, vi kan inte göra skillnad på fattiga romer eller fattiga icke-romer. Vi lever i en tid när främlingsfientligheten växer sig starkare, inte bara här hemma i Sverige utan på många andra håll i världen. Vi hör dagligen att ”inget parti tar tag i integrationen och migrationen, förutom DET partiet då”, vi kan inte ”låta det svämma över med invandrare”, vi kan inte ”släppa in flera miljoner om året”, ”släng ut tiggarna”. Det finns partier som tar i frågan, Centerpartiet gör det, kolla filmen med Johanna Jönsson eller länken på Centerpartiets hemsida. Kanske det inte är ditt sätt att lösa denna utmaning, men nu kan du åtminstone ta diskussionen och inte påstå att ingen annan gör något! Det finns problem vi måste lösa, men inte genom att stänga gränserna. Sluta ducka och vänta på att ”någon annan ska”!

Jag är inte så lite rädd för de främlingsfientliga krafter som växer i samhället, de syns och hörs inte minst på de sociala medierna. En obehaglig utveckling, en utveckling som även vår historia kan vittna om, men som många har glömt. När 50 miljoner människor är på flykt undan krig och förtryck, när människor söker sig till andra länder än sina hemländer för att de inte är välkomna p g a sitt ursprung – HUR kan man stå och önska att gränsen stängs då och människor kastas ut ur landet?

Det hade kunnat vara ditt barn som du skickade på en båt över medelhavet. Det hade kunna vara din mamma som blev våldtagen och torterad. Det hade kunnat vara just du som satt på filten utanför ICA.

Otrygga företag kan inte skapa högre sysselsättning

Fredagen den 26 juni går vi in i bubblan, arbetsbubblan. Vi kommer ut någon gång i slutet på augusti, bleka, trötta och förhoppningsvis nöjda efter en bra säsong. Ett 60-dagarspass med 15-timmarsdagar, något som är vardag för en småföretagare. Säsong 13 som ägare av en 300-årig gästgivaregård har verkligen varit en berg- och dalbana, inte minst när det gäller vilka förutsättningar man ska förhålla sig till. Det gäller att upprätthålla sin envisa entreprenörsanda och vara uppfinnare på sin egen gård.

Vi är på väg in i en avtalsrörelse och redan nu skallar kraven på att de otrygga anställningarna ska bort, taket på A-kassan ska höjas, och skatterna på jobb och företag når en nivå som är förödande. Naturligtvis vill ingen leva i otrygghet, vi vill alla kunna ha någon slags ekonomisk täckning för våra utgifter även då vi inte har jobbinkomst, men alla reformer man skallar om handlar om de anställda i vårt samhälle, det är så allting är uppbyggt en gång i tiden, och så fortsätter det.

En tillvaro som småföretagare innebär inte sällan att jobba för två, eller fler då man ofta får kliva in och göra jobbet själv när någon blir sjuk. Om du själv blir långvarigt sjuk och behöver ta det lugnt får du väga detta mot både privat inkomstbortfall som företagets verksamhet. Vikarie för dina många arbetstimmar till marknadsmässig lön är inte att tänka på. Då småföretagaren ofta har en lön som ligger långt under de anställdas kollektivavtal så blir även sjukpenningen därefter samtidigt som verksamheten riskerar att tappa farten. En enorm otrygghet.

I min bransch, hotell- och restaurangbranschen jobbar vi med säsonger. Inte minst alla vi som driver verksamhet på landsbygden. En högsäsong då vi ska tjäna ihop pengar för att överleva lågsäsong.Att som företagare bli sjuk under högsäsong kan verkligen vara förödande för verksamheten. Kniven på strupen med andra ord för det är ju inte så att du som småföretagare kan stämpla de dagar som företaget inte har några inkomster, vilket är grunden för att företaget ska betala ut lön. Nu skallar ropen om att visstidsanställningar ska bort, det är otryggt. Ja, kanske det, men nödvändigt för att vår bransch överhuvudtaget ska finnas. Som småföretagare i vår bransch bestäms ditt liv och din verksamhet utifrån så många yttre faktorer såsom väder, valutor, konjunkturer, turistströmmar och inte minst skatter, avgifter och tillstånd. Det svänger, kraftigt, från månad till månad, från vecka till vecka, från den ena dagen till den andra. Då är det nödvändigt att också ha en flexibel personalstab. För det är väl inte så att alla ni som har semester i juli vill byta till januari, eller ni som äter lunch kl 12 vill äta kl 15 för att vi skulle få ett jämt flöde av gäster hela året dygnet runt? Nej, ni vill ha er trygghet.

Som småföretagare med en hotell- och restaurangrörelse så känner du av varje svängning i omsättning men det är inte det som räknas egentligen utan det är bara ett mått. Ett annat ännu viktigare mått är vad siffran längst ned säger efter att kostnaderna dragits av. Den sk vinsten eller förlusten. Politikers dribblande med momsen, arbetsgivaravgifter, bolagskatter, tillståndsavgifter, energiskatter ger direkta effekter både till viljan, modet och inte minst möjligheten att skapa tillväxt och jobb. Svängningar och otrygghet som detta skapar skulle ingen anställd i vårt land acceptera, men när det drabbar småföretagen så skiter man fullständigt i det från regeringens håll. Vi är inte viktiga. Att hävda att det är fel på affärsidén, som många vänsteranhängare hävdar när en småföretagare har synpunkter på den jobbdödande politiken, är tunna argument då i sådana fall större delen av restaurangbranschen, handeln och inte minst samtliga landsbygdsföretagare skulle drivas med felaktig affärsidé. Men så är ju inte naturligtvis inte fallet, företagarna är inget kollektiv med samma förutsättningar utan istället envisa entreprenörer som vill förverkliga idéer, skapa tillväxt och jobb till sig själv och till andra. Se det istället.

Regeringens vilja att stänga ute småföretagen är synnerligen uppenbar inte minst när det gäller upphandlingsprocesser. På flera ställen kräver man nu kollektivavtal för att få delta i en upphandling. Många småföretag har inte det då det kan röra sig om familjeföretag. De blir alltså utestängda även om man skulle tänka sig att flera småföretag går ihop om en upphandling. Senaste nytt är att man ska anställa en långtidsarbetslös eller erbjuda praktik. En restaurang som vill vara med i en upphandling faller då direkt eftersom det inte är tillåtet att ha praktikanter under vissa förutbestämda tider som facket bestämt. Hur får vi ihop det här då? Och bara för att man upphandlar betyder väl inte att man behöver mer personal? Och vart tog företagets rätt att bestämma vem man vill anställa och med vilken kompetens vägen? Några exempel på okunskap som skapar både omöjliga förutsättningar och stor otrygghet hos småföretagaren.

Jag har ställt frågorna till flera av regeringens och socialdemokraternas politiker på twitter. men de svarar ALDRIG när man kommer till frågan om hur deras politik främjar småföretagens tillväxt och jobbskapande. ALDRIG ett svar på den frågan. Det måste ju betyda att regeringen anser att 4 av 5 jobb är totalt oviktiga i vårt land och bättre är att gömma arbetslösheten i statliga åtgärder än att skapa förutsättningar för småföretagen att skapa fler jobb och öka sysselsättningen.

Politiker i Sveriges regering, våga släppa kontorssolen och debattpodiet och ta möjligheten i kragen för att ta er ut i verkligheten bland småföretagarna under era semestrar för så länge ni inte förstår vad som skapar jobb i ett småföretag så kommer ni att fortsätta fatta förödande beslut för jobben och tillväxten. Så länge som politikens beslut enbart handlar om anställda, industri och ams-åtgärder så kommer inte sysselsättningen i Sverige att öka! Så länge som företagaren och dess verksamhet svävar i otrygghet med ständigt nya förödande beslut så kan ingen planera för tillväxt och jobb, det gynnar ingen.

Stentorsk på pensionen? Jag har ett förslag!

Det nya pensionssystemet som trädde kraft år 2000 bygger på hela livets arbetsinkomster. Kvinnor och män tjänar i genomsnitt betydligt olika mycket under en livstid, inkomster som är pensionsgrundande och bestämmer därmed hur mycket du får i plånboken efter din pensionsdag.  Att män och kvinnor tjänar olika mycket när samma jobb utförs är naturligtvis oacceptabelt och kräver en omedelbar förändring. Men det finns andra faktorer som gör att vi har olika mycket inkomst och därmed olika stor pension.

När två personer träffas och blir kära så resulterar det inte sällan i att de två blir tre, fyra eller fler. Man bildar familj. Som alla vet så behöver barn tas om hand från dag ett och många år framöver, på heltid eller delar av dagen. Den här tiden när vi har hemmaboende barn i våra familjer påverkas vår ekonomi i nutid, men inte minst våra framtida pensioner.

Vi kan ju konstatera att det är fler mammor som är hemma längre med barnen och fler mammor jobbar deltid så länge barnen är små. Det blir färre pengar i plånboken när pensionsdagen inträder. Det är ett problem. I en familj där föräldrarna lever ihop är man två om föräldraskapet och om den ena parten tjänar mer och ska göra en jobbkarriär så kanske den andra parten inte alltid tvingas, men kanske föredrar att vara den som går ner i arbetstid för barnens skull. Det hävdar jag att varje familj ska få avgöra själva. Men här finns en framtid som man ofta inte ser.

Vad händer om den karriärssugna partnern som tjänat en bra slant under parets livstid ihop, begär skilsmässa när pensionsåldern nalkas? Jo, den som jobbat deltid och tagit hand om de gemensamma barnen har ingen möjlighet att skapa sig en högre pension och får inte del av sin partners pension som denne inte hade kunnat tjäna ihop till om inte den andra partnern ställt upp på det. Man är stentorsk!

För att vi ska få jämställda pensioner borde föräldrar med gemensamma barn få pensionsgrundande poäng på den totala gemensamma inkomsten så länge som man är försörjningsskyldig till sina barn.

Om vi även tänker oss att föräldrapenningen som betalas ut skall tillsammans med utbetald lön vara lika stor oavsett vem som är hemma med barnen skulle det resultera i att inkomstbortfall inte skulle styra vem som är hemma med barnen.

Det finns säkert en hel del negativa konsekvenser av mina tankar men jag tycker det är värt mer än en tanke. Vad tycker du?

Är du tvungen att visa legitimation på ditt jobb?

Vi har precis haft besök av skattemyndigheten för en som de kallar myndighetskontroll. Det var dags att göra en kontroll av personalliggaren.

1 januari 2007 blev det lag på att vi som driver restaurang skall föra personalliggare. Beslutet var ett led i arbetet att stävja svart arbetsmarknad. Bra så, det har jag ingenting emot att slippa konkurrera med. Då borde ju rimligtvis personalliggaren synkas med löneutbetalningarna. Eller hur?

Ikväll så jobbade bara jag och maken och vi som ägare lyder inte under lagen att skriva in och ut oss i liggaren, det gäller dock alla anställda.

Så hur går då en sån här myndighetskontroll till? Jo, de vill se vilka som är inskrivna för dagen och lika viktigt är att de som inte är här har skrivit ut sig. Annars blir det böter, 10000 kr per arbetsställe och 5000 för varje person.

Vi måste visa legitimation för myndigheten som skriver upp vårt namn och personnummer på ett papper som de sen tar med sig. Sedan lämnar de ett intyg på att de varit här som de skriver under.

Det är tur att vi bor i samma hus som vi jobbar för mig veterligen så är det inte legitimationstvång i Sverige så tänk om ägaren glömmer sitt leg hemma? Blir det böter då?

Inte en enda gång sedan 2007 har skatteverket kollat personalliggaren mot våra löneutbetalningar. Inte en enda gång! För ett par år sedan så frågade jag hur detta kunde stävja svartarbete och svaret jag fick är förbluffande:

-Vi kan med våra besök uppskatta hur många anställda som verksamheten behöver.

(Grattis, tänkte jag, det har jag inte lyckats lista ut ännu eftersom varje dag ser olika ut)

Det står även så här om hur man använder personalliggaren:

”För även in personal som är oavlönad (till exempel praktikanter eller släktingar) eller som du hyrt in från ett bemanningsföretag. Du ska däremot inte föra in till exempel en servicetekniker från ett annat företag som tillfälligt utför ett arbete hos dig.”

Det innebär att när min gamla mamma besöker mig i fikarummet med sin rullator så ska hon egentligen skrivas in i personalliggaren. Hon kan ju ställa en kopp på diskbänken och räknas då som oavlönad, detta bekräftade skatteverket då vi för flera år sedan deltog i Malmöfestivalen. Jaha, hur ska de de kunna skilja på vit och svart arbetskraft om även den oavlönade personalen ska skriva in sig i personalliggaren? I princip – skriv in så många som möjligt så du inte missar någon, det är viktigast. Mindre viktigt är hur de får betalt.

Vad kostar inte detta att 2 personer springer runt på krogarna och kollar om de anställda varit ordentliga och skrivit in sig, och än viktigare skrivit ut sig när de gått hem.

Undrar om inte syftet med personalliggaren ska uppdateras lite……..

Vi småföretagare är för snälla

Det börjar bli rutin att till frukostkaffet kolla vilka pudlar eller löftessvek som regeringen laddar medierna med var och varannan dag. Det är inte utan oro jag läser. Att idag vara småföretagare i Sverige känns oroligt då vi ständigt får nya vägvisare att anpassa oss till. Vi ska ta oss från ruta ett till två och vägen dit kan variera kraftigt och likaså kostnaden. Det blir omöjligt att planera för längre perioder. Småföretagaren är också en människa, ofta med familj, boende och räkningar som också ska betalas. Och vi sväljer och kör vidare, jobbar mer och tjänar mindre.

Vi småföretagare förutsätts att alltid kunna anpassa oss till alla de förändringar som regeringen häver ur sig. Det är höjda arbetsgivaravgifter för unga, sänkt ROT-avdrag, sänkt RUT-avdrag, och i senaste sveket flaggas för att sjuklöneansvaret inte ska minska, det kan tänkas öka. Vi ska inte glömma regeringens önskan om att att göra det omöjligt för privata skolor och välfärdsföretag att existera. Förutsättningar förändras, kostnader och risker ökar för småföretagen. Men vi kämpar på och kör vidare, jobbar mer och tjänar mindre. Företagsklimatet i Sverige kan bli bättre, men med ständiga löften om högre skatter, avgifter och ansvar och avsaknad av dialog med småföretagaren från regeringens sida så är vägen dit lång. Just nu känns den krokigare och mer avlägsen än på mycket länge.

Regeringen har inte förstått att småföretagaren satsar en större del av sitt liv, sin kunskap och kapital på sitt företag för att skapa lönsamhet och ett växande företag. Man har också missat att ett gott företagsklimat inte skapas av att negligera företagarens kunskap och erfarenhet. Man har helt enkelt inte förstått att ett gott företagsklimat med lönsamma företag är det som gör att arbetsförmedlingen får färre människor att sätta i åtgärdsprogram. Vi är många som kämpar.

Det finns i dag över 1 miljon småföretag med färre än 49 anställda och under april 2015 var 465 800 personer i Sverige företagare. Det är dumt att negligera dessa siffror.

Men regeringens ideologi genomsyras så oerhört tydligt av att småföretagaren är ohyra som ska bekämpas och det gör man bäst genom att skatta ihjäl dess företag, snabbt och effektivt ska förändringarna genomföras, i en sådan takt att företagaren inte fixar omställningen. Hur många småföretagare orkar kämpa vidare med ständigt nya försämrade förutsättningar där planer längre än 3 månader framåt får omvärderas p g a politiska beslut? Hur länge ska vi lyssna till en regering som förfasar sig över det höga antalet arbetslösa, men som gör allt för att motarbeta företagarens förmåga och mod att anställa? Antalet arbetslösa kan givetvis också bli färre på andra sätt än att jobb skapas, de kan bli färre om man ljuger om statistiken, om man utesluter tillräckligt många kategorier ur statistiken så kan arbetslösheten bli noll.

Småföretagaren är för snäll, vi måste sluta svälja alla förändringar från politiker som motarbetar oss och. Det är vi som satsat våra pengar, tid och kunskap i företagen som skapar jobben. Det är vi som står för risker, det är vi som jobbar 24-7 och det är vi som får hjulen att snurra.

Vi kan inte låta en socialistisk regering rasera allt detta för en ideologi som drömmer om ett Sverige där staten och facket äger allt. Hade jag kunnat skulle jag packa företaget och emigrerat. Jag tror dessvärre inte att jag är ensam om att ha tänkt tanken det senaste halvåret.

Småföretagarkollegor – det är vår tur att ta ton!

När en småföretagarkollega stöttar en annan då är det attack på den fackliga rörelsen. När facket stöttar sina fackliga kollegor då är det sympati.

När en småföretagare stöttar en annan småföretagare i kris och ”attackerar” det fackförbund som gör allt för att krossa. Då tar sympatin från andra förbund över och hotar med att ”Vi har massor av medlemmar som kan gå in och trasha dina oseriösa arbetsgivarkollegor.”

När en anställd tjänar för lite enligt den svenska modellens avtal då går facket in och krossar företaget. När en företagare tjänar för lite då går skatteverket till attack.

När ett småföretag inte gör vinst från dag ett då har dess existensberättigande förbrukats och ”rätten” att anställa någon likaså. ”Lösningen är att de företag som inte klarar av att betala lägstalönerna i avtalen inte ska vara kvar och företag med låg produktivitet måste bort om vi ska ha den levnadsstandard vi har nu.”, anser ytterligare sympatiagerande fackfolk.

När ett företag har anställda och ekonomin inte tillåter det mer då måste de anställda gå. Då krossar fackföreningen. Trots att ett avtal är påskrivet.

…och så här fortsätter det. Detta är en del av de diskussioner jag både sett och själv deltagit i de senaste dagarna och upprinnelsen är såklart Ingeborgs Bageri & Konditori och den konflikt de har med Livsmedelsarbetareförbundet. Men jag har sett det förut, jag har hört det förut. Alltför många gånger. Krossa. Hata. Hota. Förminska. Vart tog dialogen vägen? Varför detta enkelspåriga arbete med att göra så mycket som möjligt för att utrota viljan till företagsamma människor att förverkliga idéer, skapa företag och jobb?

Att starta ett företag kräver kapital, ofta egna sparade pengar eller så tar banken hängslen och livrem runt ditt hus och företag för att låna pengar till överränta och tuffa villkor. Det är inga 40-timmarsveckor eller 8-timmarsdagar man går in i, ofta det dubbla. Lönen till ägaren variera ofta beroende på inkomster i företaget. Blir du sjuk en längre tid så har du förmodligen inget jobb att återgå till, såvida inte fler i familjen ingår i företaget eller goda vänner som gör ditt jobb. Och hear, hear – kunderna står sällan och knackar på dörren dag 1 och ger klirr i kassan! Men skyll dig själv sägs det – och, ja det gör vi för det är så förbaskat kul att driva sitt eget företag, se hur det växer fram!

Om vi alla skulle lyssna till den fackliga lösningen att företag som inte klarar av att betala lägstalönerna eller är lågproduktiva inte ska vara kvar, ja säg då hur många småföretag kommer vi ha i Sverige i framtiden? Glöm inte nu att småföretagen står för 4 av 5 jobb i Sverige…Glöm inte heller att de flesta  företag en gång startats som småföretag, med förutsättningar som ovan. När så en konflikt av det här slaget drabbar ett litet familjeföretag, man skriver på, man försöker rädda företaget och säger upp den anställde – då kommer en stämning på 650 000 kr från facket. Resultatet kanske blir att företaget går i konkurs och alla blir utan jobb. Vem är nöjdast då? Är det då så konstigt att Sveriges småföretagare frågar efter F-skattesedel när man behöver arbetskraft? Mindre risk att företaget krossas.

Föreställningen av utsugande företagare, slavdrivande arbetsgivare och stenrika småföretagare måste få ett slut. Likaså föreställningen att alla företag gräver guld från dag ett, att vinster hamnar i ägarnas fickor och att de anställda har sämst villkor, det måste få ett slut. Vi behöver inte partipolitiska fackförbund som öser sina socialistiska slagord i ansiktet både på oss och våra anställda. Det måste få ett slut. Har sagt det förut men säger det igen – jag vill se ett alternativ till förbund att skriva avtal med, ett förbund som inte är partipolitiskt, som inte uppmanar sina medlemmar, våra anställda att bilda socialistföreningar. Det är inte demokrati.

Jag vill vara verksam i ett land där varje människas jobb är värdefullt, även en småföretagares. Ett land där vi kan föra vettiga dialoger om olika lösningar då olika förutsättningar såsom t ex stad eller landsbygd, bransch, kapital och kompetensbehov spelar stor roll i den möjliga tillväxten.

Så småföretagarkollegor – när är det vår tur att ta ton, ta fram alla de goda exemplen, visa på de utmaningar vi utkämpar och alla de fantastiska jobben vi utför, tillsammans med våra anställda och kollegor? För ni vet att vi är ruskigt många småföretagare i vårt land, så du är inte ensam – vi måste fortsätta stötta varandra utan att det ska kallas för attack mot den store Goliat!