Beslutsfattare, ta er tid att förstå oss!

Gästgivardagboken lördag 29 juli – En företagares vardag och verklighet

Vi är halvvägs i vårt maratonpass, nu börjar andra halvleken. Lite tröttare i benen, lite ömmare i kroppen, lite mer längtan efter vila på bänken men ack så segersugna! Segern som jag menar är att gå i mål, med en fantastisk säsong som vi hoppas kunna summera som en äkta vinst. Ingen ska kunna säga att bedriften av vinst är ett resultat av ”bidrag från staten” som de där föraktfulla människorna menar och som är anledningen till att jag delar med mig av vår vardag, vår verklighet och mina tankar till er, på ett ganska närgånget sätt. De som bidrar är företagarna.

Företagarföraktet som jag möter ganska ofta, i och med att jag lyfter frågorna som rör framförallt småföretagarna, måste ju rimligtvis vara ett resultat av fullständig okunskap om vad som bygger ett företags lönsamhet och framgång. Det finns flera faktorer som man missar i föraktskommentarerna. När ett behov uppstår i samhället så finns det entreprenörer, alltså de med idéer och mod, som gör verklighet av behovet. Innan det ens skapats någon affär i verksamheten så kan det gå lång tid, en tid då entreprenören kanske har annat jobb för att få inkomst alternativt lever på ingenting för att så snabbt som möjligt få igång verksamheten. Det kan ju också visa sig att idén inte håller och stannar där, som en idé, men någon har vågat tanken att göra något själv och inte vänta på att någon annan fixar.

När då företaget är startat och premiärdagen kommer så ramlar ju inte inkomsterna in från dag ett, kunderna står inte automatiskt och knackar på dörren. Det kan gå lång tid då personal ska ha lön, hyror ska betalas, marknadsföringspengen skjuter i höjden, felberäkningar kommer i kapp och inkomsterna är blygsamma. Men en sak ska ni veta och det är att det här med att ”ge upp”, ”lägga ner” eller ”stänga igen” är den allra sista utvägen för en sann entreprenör. Vi tar oss igenom dalarna, avgiftshöjningar, skattehöjningar, regeländringar, myndighetskrångel, personaladministrationen, nödvändiga renoveringar och roliga renoveringar, pappershögarna, vi gör det för 42 kr i timmen och vi ser bara segern framför oss. Målet. Likt en elitidrottare som satsar allt så satsar vi våra pengar, vår tid och vår energi för att vi tror att det ska gå att komma i mål. Vi gör det varje år, slutresultatet varierar men ju mer man tränar desto bättre blir det. Vi lär oss vilka kostnader vi inte ska ge oss in på, vi lär oss vilka kunder vi ska satsa på, vi lär oss vad våra kunder har för prioriteringar och önskemål.

Att vi inte räcker till alla gånger är bara en mänsklig faktor, olusten när otillräckligheten infinner sig är en oskön känsla, irriterande. Det är de gångerna jag står bakom kakelväggarna i köket och allt brister, tårarna kommer och i den stunden begriper jag inte var ny kraft ska komma ifrån. Men den kommer alltid någonstans ifrån, tanken på målet och slutresultatet, precis som när jag var ung och idrottade.

Dagens fundering: Om fler beslutsfattare, politiker och myndigheter, skulle ta sig tid att uppleva vår verklighet, lyssna på våra många erfarenheter, förstå hur vi gör och tänker så tror jag att vi skulle komma närmare ett företagsklimat i Sverige som vore mer gynnsamt. Det är väl det klimat som borde få en ordentlig uppvärmning. Jag tror att om myndigheter och politiker i alla läger skulle se värdet av oss när det gäller jobb och tillväxt så skulle företagarföraktet för övrigt svalna, för det är ju de människorna som har makten och besluten som sätter agendan.

Tack för idag, dag 35 av 69 i detta arbetspass.

Annonser

Att driva företag med vinst är tryggare än med förlust

Reepalus vinstutredning stormas för närvarande av remissvar enligt SVD 7 feb från oroliga och förbannade företagare i landet. Jag förstår varför. Reepalus välfärdsutredning är ett hån mot företagsamhetens drivkrafter, mot de som satsar sina timmar, sitt kapital, sin kompetens och bygger upp något som vi alla behöver. Välfärd.

Utredningen anser att dessa människor hellre ska driva sina företag med förlust eller rent av försvinna från jordens yta med sitt företag. För det blir resultatet.

Hur är det då att driva ett företag med förlust? Det vet jag.

För 14 år sedan blev jag och min man ägare av vår gästgivaregård, vi var absolut inte nya i företagarvärlden då vi var resebyråägare sen många år tillbaka. Men vi var nya i hotell- och restaurangbranschen, och även nya på att äga en så stor fastighet. Naturligtvis var tanken att verksamheten skulle gå som på räls från dag ett, det är man ju liksom för mycket entreprenör, eller kanske idiot, för att tro något annat. Men det handlar om viljan, önskan och tron på det man gör, annars skulle man inte starta en verksamhet. Nu är ju inte verkligheten helt enligt dessa parametrar alltid och vårt företag gick med brakförlust de första åren.

Att se siffrorna i fel färg på sista raden är oerhört påfrestande, magontet finns hela tiden, nätterna störs av oroliga mardrömmar och ångest. Hur ska vi lösa våra skulder? Hur ska vi betala löner och arbetsgivaravgifter? Hur ska vi själva klara oss? Många jobbiga frågor som måste få ett snabbt svar. Banken drar åt svångremmen och blir försiktiga, leverantörerna drar öronen åt sig och blir försiktiga, personalen blir ängslig och även kunder kan försvinna då ett företag som går med förlust anses oseriöst. De här åren var de värsta i mitt liv. Jag tror egentligen inte att det är möjligt att göra de arbetsinsatserna som vi, jag och maken, gjorde under de här åren för att rädda verksamheten. Vi, ägarna, är ju den allra, allra billigaste arbetskraften och med underskott på sista raden så är minskade lönekostnader det snabbaste sättet att minska detta underskott.

Det innebär färre arbetstillfällen för andra. Färre jobb.

Det tog oss flera år att vända trenden och första året som vi faktiskt visade vinst, då var känslan av stolthet övermäktig. Vi hade vänt, vi skulle klara detta och nu var det bara att köra framåt och uppåt om än massor med arbete återstod för att bygga upp en stabil verksamhet.

Idag, 14 år efter vårt inträde i branschen, så har vi ett stabilt företag, vi har med våra pengar renoverat, lagat, investerat i maskiner och behöver inte oroligt räkna varje timme personalen jobbar. Vi mår bra, vi jobbar mycket men vi jobbar oss inte sjuka. Därför att vi har vinst. Det är tryggare än förlust.

När vi nu ser en utredning om hur välfärdsföretag i Sverige ska regleras med vinsttak, som är löjligt lågt och kan lika gärna bli förlust, så är det ett hot mot dessa företag. Hur ska deras banker agera? Hur ska deras leverantörer agera? Kommer de att bli lika försiktiga som de blev mot vårt företag? Kommer antalet välfärdsföretag att minska och jobben bli färre? Ja, troligen. Men vinsttaket är även ett hot mot välfärden och dess vidare utveckling, för säg mig, hur ska den offentliga sektorn hantera alla patienter, elever och väntetider när den privata sektorn reduceras?

Varför är det fult att sträva efter ett bra resultat, få företaget att växa, investera och anställa, framför skitresultat, uppsägningar, nedläggningar eller konkurs? Vi borde i stället haft en utredning om hur offentlig verksamhet kan ta lärdom av den privata sektorn och hur de med samma peng kan göra vinst istället för den offentliga sektorns förluster som ska täckas med pengar från någon annans budget. Det är tryggare för skattkistan.

Det är inte lika enkelt att skapa vinst!

2017 går jag in på mitt 23:e år som företagare och det har ju varit en fantastisk tid på många sätt. Det val jag gjorde den där dagen när chefen på det stora företaget undervärderade min kompetens och erbjöd mig ett jobb långt under vad min erfarenhet och kompetens kunde erbjuda. För att jag hade småbarn hemma som kunde bli sjuka. Ja, det kunde de ju, men de har ju en pappa också. Det örat lyssnade inte den mannen på. Då startade jag eget företag just för att ingen skulle bedöma min kompetens utifrån hur gamla och ev sjuka mina barn var.

Det finns en frihet med att vara sin egen chef, friheten att själv bestämma riktning och färdsätt, friheten att själv bestämma vem man vill arbeta med, vilka kunder man riktar sig till, vilken kompetens som ska tillföras i företaget. Det är fantastiskt att få möjlighet att bygga upp något från noll till en verksamhet som äntligen kan generera en vettig lön även till mig.

Det finns också en stor osäkerhet med att vara företagare och det handlar inte minst om politiken som ändrar spelregler med kort varsel. Jag minns en vän vi har som köpte en 10-årskalender för att kunna planera många år framåt. Det kan man inte som småföretagare då förutsättningarna gör att jag måste rita om kartan med jämna mellanrum. Som tur är så finns det idag digitala kalendrar där det är enkelt att sudda och skriva nytt, tack vare något innovativt företag ju!

Vadå spelregler? ”Du har ju själv valt att vara företagare” hör jag ofta, men ärligt talat inte lika ofta nu som för ett antal år sedan då ingen pratade om oss. Vi fanns ju liksom bara, drev våra företag, anställde folk, betalade skatter, arbetsgivaravgifter, moms, kontrollavgifter, tillsynsavgifter, exporterade och importerade, tillverkade tjänster och produkter och inte minst tog vara på nya idéer. Vi rullade vårt land framåt, men mycket i det tysta. Något har hänt, vi är inte så tysta längre, vi syns och hörs i debatterna, vi vågar kliva fram och ta ställning för att vi ska få ett företagsklimat som gör det möjligt att utveckla våra företag vilket i sin tur gör att du som inte driver företag har större möjlighet att finna ett jobb och har möjlighet att i flera branscher välja arbetsgivare. För det går liksom hand i hand. Du har väl inte undgått siffran 4 av 5 jobb skapas i småföretagen.

Det har inte vår nuvarande S/Mp styrda regering förstått. Med stort inflytande av vänsterpartiet så stormar de socialistiska värderingarna in över Sverige, där vi företagare inte skall ta plats, vi giriga företagare ska förintas genom att förutsättningar för privat företagande skall göra det mycket svårt att fortsätta att utveckla våra verksamheter. Jag tänker även på dig som är anställd i dessa privata verksamheter, hur känner du dig när regeringen spottar på det jobb du utför för att du själv valt arbetsgivare? Idag vill regeringen strypa välskötta företag som med samma peng som de offentliga verksamheterna får visar på tillväxt, vinst, kundnöjdhet och ett mycket stort antal anställda som själva har valt sin arbetsgivare. Vi har under senare år gått igenom smutskastningskampanjer om bl a restaurangmoms, arbetsgivaravgifter, vinster i välfärd, RUT och ROT där man gör allt för att förvrida sanningen i utredning efter utredning där företagare framstår som lögnare och giriga människor utan empati och kompetens. Det är inte att skapa ett gott företagsklimat, det är att sänka sig till en sandlådenivå där man med mörkröda spadar skyfflar undan innovativa entreprenörers företagsidéer och glädje att skapa lönsamma och växande företag. För som rubriken i dagens SVD  säger ”Vilken klåpare som helst kan göra förlust” så är det verkligen inte lika enkelt att skapa vinst. Det kräver hårt arbete, långsiktig planering och mål!

Vårt land måste bereda plats för ännu fler företagare som satsar sin tid, idérikedom och egna pengar i välskötta, vinstskapande, jobbskapande verksamheter, det är dags att våga satsa!

Den rödgröna regeringen sätter människor i asylväntrummet

Inom en snar framtid kommer industrin, vården och besöksnäringen att slåss om arbetskraften. I restaurangbranschen ser vi redan att vi saknar kompetenser, under förra säsongen ”importerades” kockar från andra länder. Vi får en allt större äldre befolkning, det betyder även att vi kommer behöva mer människor som jobbar inom vård och omsorg.

Samtidigt som detta är ett framtidsfaktum så gör vår regering allt för att förhindra att fler människor kommer in på arbetsmarknaden. Under 2015 har som bekant en mängd asylsökande kommit till Sverige. Människor. En del med utbildning, en del utan.

Att fly ett krig, terrorism, förföljelse och tortyr antar jag sätter djupa spår i en människas själ. Att fly innebär att man söker trygghet, man söker en framtid någon annanstans där man inte får huset sprängt av bensinbomber, där barnen inte säljs som sexslavar eller som kanonmat till arméer och terrororganisationer. Man söker möjlighet att bygga ett nytt liv.

Nu har rödgröna regeringens förslag om att tillfälliga uppehålls-tillstånd ska bli huvudregel och att möjligheterna till anhöriginvandring krafigt ska beskäras skickats på remiss till Lagrådet. Det uttalade syftet är att färre ska söka asyl i Sverige. Syfte kan knappast vara att människor ska integreras.

När man kommer till Sverige som asylsökande så börjar numera en ytterst oviss framtid att ta form. Tillfälliga uppehållstillstånd på 1 eller 3 år innebär en ständig väntan på beslut om ytterligare 1 års väntan eller utvisning. Ensamkommande barn som saknar familj i hemlandet kommer till exempel att beviljas ettåriga tillstånd om och om igen fram tills dess att de fyller 18. De ensamkommande barnen sätts i en skola, lär sig språket, hittar vänner och kanske, kanske de glömmer lite av det dom upplevt. Men så kommer 18-årsdagen med ovissheten inslaget i presentpapper.Barnen bedöms då vara vuxna och inte längre i behov av ett ordnat mottagande i hemlandet. De kommer heller inte garanteras att få stanna här längre då det inte längre finns en särskild humanitär grund för barn att få permanent uppehållstillstånd. Mot barnen är detta oerhört grymt.

Jamen, vem i hela friden kommer överhuvudtaget ens försöka integrera sig i det svenska samhället om en ständig prövning av uppehållstillstånd hänger över en? Vem? Säg mig vem kommer att försöka lära sig språk, utbilda sig eller ens försöka få ett jobb när en återkommande risk att skickas tillbaka till landet som torterade, fängslade, bombade och våldtog?

Och vem kommer att anställa, ge handledning och utbildning på en arbetsplats om man riskerar att bli av med sin anställde varje år? För att bygga en framtid med utbildning, jobb och företagande krävs långsiktighet, inte 1-årskontrakt.

Vi kommer att se flyktingförläggningar med stillasittande passiva asylsökande som inte har ett uns av framtidstro därför att ingen ser deras värde, deras kompetens, deras önskan om att skapa något bättre. De blev en asylsökande, ett tillfälligt uppehållstillstånd, ett papper på en myndighet i ett land någon annanstans. 

Vi missar utmärkta tillfällen att integrera människor med kompetens eller kanske enbart viljan att jobba och skapa en ny framtid, när den rödgröna regeringen väljer den här vägen. Vi skulle istället välja vägen att ge alla ett arbetstillstånd när de kommer hit, det är första förutsättningen för att finna försörjning. De behöver handledning och språk för att kunna utföra många jobb därför vore en ingångslön lägre än de nuvarande en väg att skapa förutsättningar för arbetsgivare att anställa dessa människor. Nu skriker vänstern igen! ”Sänk inte min lön.” Läs en gång till då.  Ni som nyss skrek, fundera över om det är mer värdigt att erhålla 24 kr per dag i ett asylväntrum år ut och år in, än att få möjlighet att jobba och lära sig språket? En ingångslön kan du alltid förhandla om, du kan aldrig förhandla om 24 kronorsbidraget. Det finns en annan anledning till att så snabbt som möjligt ge asylsökande lägre trösklar in på arbetsmarknaden – förslaget till lagrådet om att tillfälliga uppehållstillstånd kan omvandlas till permanenta om en person har skaffat sig försörjning.

Att industrin, vården och besöksnäringen inom en snar framtid kommer att ha stora problem med att finna personal är ingen quick-fix. Det kräver en plan. Något som den rödgröna regeringen så uppenbart har missat. Om vi inte tar tillvara alla människor med dess möjligheter och företagens behov så kommer vi att hamna i en situation där de som jobbar måste jobba mer och längre för att klara av de skatter som vi måste lägga på de bidragsberoende människorna och den enorma byråkratin detta kräver.

Att placera människor i ett asylväntrum år ut och år in är en betydligt sämre lösning än att bjuda in till jobb, företagande och integration.