Beslutsfattare, ta er tid att förstå oss!

Gästgivardagboken lördag 29 juli – En företagares vardag och verklighet

Vi är halvvägs i vårt maratonpass, nu börjar andra halvleken. Lite tröttare i benen, lite ömmare i kroppen, lite mer längtan efter vila på bänken men ack så segersugna! Segern som jag menar är att gå i mål, med en fantastisk säsong som vi hoppas kunna summera som en äkta vinst. Ingen ska kunna säga att bedriften av vinst är ett resultat av ”bidrag från staten” som de där föraktfulla människorna menar och som är anledningen till att jag delar med mig av vår vardag, vår verklighet och mina tankar till er, på ett ganska närgånget sätt. De som bidrar är företagarna.

Företagarföraktet som jag möter ganska ofta, i och med att jag lyfter frågorna som rör framförallt småföretagarna, måste ju rimligtvis vara ett resultat av fullständig okunskap om vad som bygger ett företags lönsamhet och framgång. Det finns flera faktorer som man missar i föraktskommentarerna. När ett behov uppstår i samhället så finns det entreprenörer, alltså de med idéer och mod, som gör verklighet av behovet. Innan det ens skapats någon affär i verksamheten så kan det gå lång tid, en tid då entreprenören kanske har annat jobb för att få inkomst alternativt lever på ingenting för att så snabbt som möjligt få igång verksamheten. Det kan ju också visa sig att idén inte håller och stannar där, som en idé, men någon har vågat tanken att göra något själv och inte vänta på att någon annan fixar.

När då företaget är startat och premiärdagen kommer så ramlar ju inte inkomsterna in från dag ett, kunderna står inte automatiskt och knackar på dörren. Det kan gå lång tid då personal ska ha lön, hyror ska betalas, marknadsföringspengen skjuter i höjden, felberäkningar kommer i kapp och inkomsterna är blygsamma. Men en sak ska ni veta och det är att det här med att ”ge upp”, ”lägga ner” eller ”stänga igen” är den allra sista utvägen för en sann entreprenör. Vi tar oss igenom dalarna, avgiftshöjningar, skattehöjningar, regeländringar, myndighetskrångel, personaladministrationen, nödvändiga renoveringar och roliga renoveringar, pappershögarna, vi gör det för 42 kr i timmen och vi ser bara segern framför oss. Målet. Likt en elitidrottare som satsar allt så satsar vi våra pengar, vår tid och vår energi för att vi tror att det ska gå att komma i mål. Vi gör det varje år, slutresultatet varierar men ju mer man tränar desto bättre blir det. Vi lär oss vilka kostnader vi inte ska ge oss in på, vi lär oss vilka kunder vi ska satsa på, vi lär oss vad våra kunder har för prioriteringar och önskemål.

Att vi inte räcker till alla gånger är bara en mänsklig faktor, olusten när otillräckligheten infinner sig är en oskön känsla, irriterande. Det är de gångerna jag står bakom kakelväggarna i köket och allt brister, tårarna kommer och i den stunden begriper jag inte var ny kraft ska komma ifrån. Men den kommer alltid någonstans ifrån, tanken på målet och slutresultatet, precis som när jag var ung och idrottade.

Dagens fundering: Om fler beslutsfattare, politiker och myndigheter, skulle ta sig tid att uppleva vår verklighet, lyssna på våra många erfarenheter, förstå hur vi gör och tänker så tror jag att vi skulle komma närmare ett företagsklimat i Sverige som vore mer gynnsamt. Det är väl det klimat som borde få en ordentlig uppvärmning. Jag tror att om myndigheter och politiker i alla läger skulle se värdet av oss när det gäller jobb och tillväxt så skulle företagarföraktet för övrigt svalna, för det är ju de människorna som har makten och besluten som sätter agendan.

Tack för idag, dag 35 av 69 i detta arbetspass.

Annonser

När väntetider på transport till akutsjukhus kan bli en fråga om liv och död

Lördag eftermiddag. Mamma ringer. Hon vill ha hjälp, hon låter inte pigg. Jag hoppar i skidbyxorna, de ligger närmast, och tar bilen. Får med mig nyckeln till lägenheten då jag känner på mig att den behövs. Det tar 5 minuter så är jag på plats. Mamma ligger på golvet, likblek i ansiktet och med en smärta i magen, liksom kramper. Kallsvettig. Jag får upp henne i soffan, inget brutet eftersom hon själv lagt sig ner innan hon svimmade.

Hon är märkbart tagen, har ont och är svag. Min första tanke är att ringa sjukvårdsupplysningen vilket jag gör. Första gången blir jag bortkopplad efter 5 minuter och andra gången så får jag meddelande om att ”beräknad väntetid är 49 minuter”.

Jag provar att ringa akuten direkt för att få råd om vad jag ska göra. De tar inte emot samtal utifrån, endast om du är anhörig till någon inskriven.

Jag ringer 112. För mig är det ett telefonummer jag ringer när något är livshotande, vill inte belasta systemet mer än nödvändigt, och det kan jag inte avgöra i det här fallet, jag hade behövt råd från någon sjukvårdskunnig. Personen på SOS bemöter mig mycket sakligt och kunnigt, ställer relevanta frågor och tycker att vi tar mamma till akuten. Då hon inte kan sitta p g a smärtor och jag inte kan bära ut henne till bilen så beställer SOS en sjuktransport med bår. Jag frågar då vad skillnaden mellan sjuktransport och ambulans är och det enda skulle vara att de som kör sjuktransporten inte har sjukvårdsutbildning om det händer nåt på vägen. Men den kommer inte förrän om 2 timmar.

Mamma har jätteont, hon krampar så jag ringer SOS igen för att be de skicka en ambulans istället. Blir fortfarande mycket bra bemött, de kollar med kollegor, de ringer åter och säger att en ambulans tar 3 timmar så det är bättre att vänta på den bokade sjuktransporten.

3 timmar för en ambulans! I mitt huvud kokar det just nu men jag behåller lugnet och frågar faktiskt kvinnan på SOS om det här är vanligt, att väntetiden är 3 timmar för en ambulans. Ja, svarar hon, framförallt på helgerna.

Jag väntar med mamma, kan inte göra mer än att vara där, prata och lugna. Klart jag är lite orolig, hon är ju ingen ungdom, hon är tunn som en sticka och har inte så mycket kraft.

Sjuktransporten kommer i tid. 20.10 står bilen utanför dörren. Chauffören kommer ut och jag blir förvånad när han kommer ensam och jag undrar hur det här ska gå till.
– Ja, säger han, jag tar in båren så får ni själva lyfta över henne. Vi får inte röra patienterna, vår försäkring täcker inte det.

Här ligger en sjuk kvinna, som svimmat och har smärtor i magen, kallsvettas och kan inte gå. Sjuktransporten kommer och kan inget göra. Jag ringer maken som får ta bilen och komma hem till mamma för att hjälpa mig att lyfta henne på båren. Chauffören meddelar att han kan bara vänta några minuter till, sen åker han. Det är hans direktiv, de får bara vänta 5 minuter. Den ensamma chauffören står och tittar på när maken och jag lyfter mamma till båren.

Under alla dessa timmar har vi blivit vänligt och sakligt bemött av människor som förmodligen har en ganska pressad arbetsbörda, men jag måste erkänna att det brister en aning i mig när en sjuktransport kommer med 1 (en) person som bara får vänta 5 minuter för att få patienten på båren och inte får vidröra patienten! Av försäkringsskäl! Om nu mamma inte haft mig utan ringt själv till SOS, hur hade chauffören med sjuktransporten löst det? Hade han åkt och lämnat mamma då? Jag vågar faktiskt inte tänka på vad som hade hänt. Gör om gör rätt, utbilda chaufförerna i att lyfta rätt och första hjälpen och använd försäkringar så att folk kan utföra ett vettigt jobb. Det kan faktiskt vara det som gör skillnad på liv och död.

Jag förstår att detta är ett resultat av politiska beslut framförallt i Region Skåne, det är inte personerna på sjukvårdsupplysningen eller SOS som hanterat detta fel, inte ens chauffören har frångått de direktiv han har, men vad jag inte förstår är hur det kan bli så fel. Är systemen och funktionerna så nergrottade i varandra att knutarna inte går att lösgöra? Har man glömt bort att det faktiskt är människor som vi hanterar? Är det någon som tycker att denna hantering är tillfredsställande på något vis? Det känns som om fan själv har byggt dessa otroligt stelbenta och fyrkantiga system.

Det kan inte vara meningen att om du är sjuk eller gammal så behöver du starka friska anhöriga och vänner för att få den hjälp behöver. Vi måste kunna förlita oss till samhällets funktioner även om vi blir gamla, vilka de flesta blir, och när vi blir sjuka. Samhällets funktioner ska däremot inte förlita sig till att det alltid finns anhöriga och vänner tillgängliga. 

49 minuters telefonkö, 2-3 timmars väntan på akut transport till sjukhus, sjuktransport som inte kan annat än att köra. Det är faktiskt ynkligt.

Mamma kom till sjukhus i tid, det hade kunnat sluta väldigt illa. Nästa gång kanske det inte går lika bra.